Sophie Lindhe

Skulle kunna berätta vad jag gjort den senaste tiden men det orkar jag inte, sanningen är den att den senaste tiden inte varit så rolig alls... Att veta att någon snackar skit om en är aldrig kul, även om man själv inte heller är felfri. Att bli behandlad som luft och känna sig ovälkommen är inte heller kul. Men det som känns allra mest. Det som känns jobbigast av allt. Det som känns förjävligt. Det är att inte veta varför, varför blir man behandlad så. Har man förtjänat det, har man gjort något fel eller har man själv behandlat personen på samma sätt?

"Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv" - Jag tror på det, jag och många med mig vet att jag ibland är ganska blåögd, men, jag är inte dum. Jag låter inte folk sätta sig på mig och bossa över mig hursomhelst. Det funkar inte, så funkar inte jag, detta kan störa folk - som inte heller vill ge sig, är det det som är problemet? Skillnaden är den att jag ändå behandlar folk som jag själv vill bli behandlad. Efter att ha tagit några smällar för man har varit för blåögd har jag lärt mig att bli lite tuffare. Jag har lärt mig att säga ifrån och jag har kommit en bit påväg att skilja på sanningar respektive lögner och på rätt & fel. Jag är inte perfekt, det är ingen. Men jag har aldrig i hela mitt liv behandlat någon illa med flit, förtjänar jag då att bli behandlad som skit? Förtjänar jag att bli ignorerad utan att få reda på varför? Även om folk inte går ihop har man väl rätt att få veta varför? Hur svårt är det att berätta sanningen om varför man inte gillar vad en person gör etc. Jag ljuger inte för folk för jag vill inte bli utsatt för lögner själv. Kanske är det bara jag som lever efter tidigare nämnda motto, kanske är jag för snäll och för blåögd, kanske jag misstolkar beteendet och kanske är det mitt fel. Det finns bara ett sätt att få reda på det - prata. Jag måste bara hitta viljan, orken och motiveringen.

Jag förstår om folk tycker att mitt problem är litet, jag förstår om man tycker det är patetiskt att jag tar illa upp eller över huvud taget bryr mig. Det skiter jag i, jag bryr mig i detta fall inte om vad alla andra tycker för jag vet att jag tycker det är jobbigt och så länge jag gör det så är det ett problem. Jag har varit nere, deppig, ledsen, trött och uppgiven. Det har tagit så mycket positiv energi från mig så det är löjligt. Bara för att förtydliga; när blir en handling/ett ord ett problem? - Jo när någon tar illa upp eller tar skada av det som pågår. Det är precis vad som hänt mig, go ahead, tyck att det är patetiskt men kom ihåg - det tycker inte jag. Jag tycker det är förjävligt, jag har mått skit av det och jag är trött på det.

TACK - för att ni är de som stöttat och stöttar mig mest just nu