Kom som ett brev på posten...
Jag lyckades nästan hela programmet. I slutet brast det och tårarna rann. Förstå att förlora hela förmågan att gå själv, prata, äta - ja allt vi tar för givet. Som tur var gör han framsteg (Johan från Sofias änglar idag alltså, han frontalkrockade med en bil i över 90 km i timmen när han själv satt på cykel) och verkar som han blir bättre och bättre. Jag håller verkligen tummarna och blir nästan religös och vill be en bön för honom och hans familj.
Nu är det snart dags för sängen, imorn är det två föreläsningar och sen träffas med seminariegruppen. Hoppas samarbetet funkar bra, men det tror jag! Alltid svårt med nya grupper bara innan man hittat sin roll och vet hur mycket ansvar alla tar. Antar att det är därför jag läser just kursen organisation just nu. Trivs bra med livet just nu allafall och ska snart göra tusen nålar på Ronnie innan vi ska sova. Asså bara på kul liksom. Det gör väl alla par. Eller?
.
Kommentarer
Trackback
